Alla skriver säkert i sina bloggar av olika anledningar och jag tänkte berätta varför jag skriver i min.

Dels för att uppdatera mina vänner i Örnsköldsvik och Umeå vad som händer i min vardag. Men mestadels för att skriva av mig.

Saker händer, jag skriver, bearbetning klar.

Så enkelt är det.

Jag är en ganska udda person enligt många, det är på både gott och ont.

Jag har en ganska stor trut som ibland sätter mig i konstiga situationer.

Jag säger oftast vad jag tycker och tänker om jag anser att personen/personerna i fråga har gjort något som antingen sårar eller irriterar mig.

Och jag är absolut ingen långsur person. Jag tänder till, skriver eller skriker sen är det klart.

De som inte vet det känner mig inte speciellt bra.

Jag känner mig mer som mig själv nu än vad jag känt på alldeles för länge.

När man är i ett förhållande med en person som har haft en extremt tuff uppväxt som har märkt personen för livet och den personen kanske inte fungerar som en hel människa fullt ut så är det tufft. Man kanske till och mer formas lite efter den personen.

Jag har känt att jag inte kan leva ut mina känslor fullt ut. Jag kände att jag kanske inte kunde gråta om jag var ledsen eller skratta när jag var glad.

Jag har den manliga delen av mig via mitt jobb och som det smärtar att säga det så är min feminina del alla känslor. Att skratta när jag är glad, gråta när jag är ledsen, skrika när jag är arg. Sån är jag. Och på mig syns det extremt tydligt hur jag mår. Jag bär mina känslor på utsidan.

Det var därför jag sade upp bekantskapen med många tjejer i högstadiet. All denna skitsnack bakom ryggen, tisslandet och tasslandet, alla förnekelser om rykten osv. Jag klarar inte av sånt, jag blir galen.

Jag kan inte låtsas som ingenting med en person som jag vet har snackat skit bakom ryggen på mig. Men konfrontationer med högstadietjejen är inte speciellt roligt. De förnekar allt, skyller på någon annan och sedan ska allt vara tipp topp.

Så därför är jag så enormt rädd om mina få men dock så underbara vänner jag har kvar. Elin, Anna, Malin. Ni är såå olik mig men vi passar ihop så himla bra iaf. Vårby IK brudarna bestod.

Och nya vänner, sådant är svårt. Det var lättare när man gick i skolan och kunde inleda ett samtal med någon om matteläxan eller liknande.

Men den biten blir bara svårare och svårare tycker jag.

Dels för att jag mest tycker om att umgås med killar, dels för att jag har svårt att lita på folk och dels för att de finns inte många tjejer som har samma intressen som en själv. Och killar på jobbet är det extremt svårt att bli kompis med.

Men Emma T och jag verkar ha en hel del gemensant och det är roligt.

Och snickartjejen på lärlingskursen verkar vara en rolig prick.

Jaa, vet inte riktigt hur jag ska summera detta.

Jag tror det är viktigt att ha bra folk runtomkring en. Folk man kan lita på, sådana som man vet inte snackar skit bakom ryggen på en utan kommer till en personligen och säger vad de tycker och tänker. Personer med ryggrad, det är personer som är värda att ha kvar i ens liv!