Du är så omtyckt av alla på jobbet får jag höra titt som tätt. Men varför känns det inte?

Varför står jag bara där och lyssnar, säger va roligt och flinar som en idiot men tar inte in det.

Varför känner jag mig så osäker och ensam?

Jag är långtifrån mitt forna jag.

Jag blir ratad ständigt av familj och vänner..Klarar inte av nå mer.

Ens egen mamma kommer till Stockholm men har inte ens tid att träffa mig i 1 minut. Kände mig verkligen dumpad.

Kompisar ställer in resor till höger och vänster.

Har ingenting att se fram emot.

Känner mig som en börda, ett besvär. Alltid ivägen.

Om man äntligen ringer en kompis, ja nå fan ringer man alltid vid fel tidpunkt för alla verkar ha nå jävla jet set liv.

Finns det verkligen inte 30 min/veckan över till mig för ett ynka samtal?

Just nu känns det såhär och denna blogg har jag för att skriva av mig så varsågod.