Jag har haft det riktigt jobbigt sedan jag blev arbetslös..igen!

Alltså jag var ju överlycklig att slippa jobba med den där idioten men bara tanken på att börja om igen med att söka jobb gjorde att jag stötte bort allt. Orkade inte börja om igen helt enkelt. Hade inte ens en början på en tanke att söka jobb. Berättade det för Conny och han skulle inte pressa mig. Men jag fick sån ångest över att jag inte ens ville söka jobb, för pengar behöver man ju.

Har man åkt på två nitar efter varandra inom loppet av 1 år så blir man ganska less.
Pratade även med min handläggare för några veckor sen, innan jag slutade på städfirman och berättade för henne hur allt låg till och att jag inte ville ha mer städjobb. Hon förstod det men tyckte inte att min idé om lärlingjobb.
Hon tyckte jag skulle fortsätta med städ. Men det går absolut inte, aldrig igen!

Man tänker så hjärnan håller på att fan hoppa ur led. Man får ångest över pengarna som på något sätt måste rulla in. Panik av att sitta hemma och knappt våga ta sig ut för att slänga soporna. Man berättar inget för någon, varken för mamma, syrran eller conny....Man ljuger för sig själv.

Man hoppas på att modet någon gång ska komma men sanningen är att ju längre man är arbetslös ju längre bort från verkligheten, vardagen och rutiner kommer man.

Så idag ringde Anna från peab och ville jag skulle komma in nästa onsdag den 25:e april till Solna och jag blev så oerhört överlycklig.
Tänk om de vill ha in mig och jag slipper söka ännu mer jobb, tänk alltså. Ska nu inte ta ut något i förskott, men jag hoppas så in i norden mycket på detta. Desto större chans att man blir besviken men...

jaja, det va det... 
Kommentera gärna på mitt sjuka beteende. :)