Jag måste säga att jag är oerhört nöjd med hur jag blivit som person.

Jag va väldigt osäker på detta och så himla mycket annat när jag gick i gymnasiet framför allt.

Jag har ju haft en far som inte direkt uppmuntrat varken min syster eller mig att bli det bästa vi kan bli. Utan vad vi än ha gjort så ha det varit otillräckligt och dåligt på alla sätt och vis. Mobbing av sina barn.

Till slut gav man upp för vad man än gjorde så va det aldrig tillräckligt bra.

Jag började dricka när jag va 12 år gammal. Och ett par år därefter va det rejäla fyllor som gällde, drack 7or hit o dit rakt av. Men när jag satt på mitt rum och drack direkt ur en flaska som jag gömt i en skokartong i garderoben då började jag undra vart fan jag va på väg någonstans..och blev rädd.

Och sen träffade jag conny och tänkte jaa, nu är det nog på väg att ordna upp sig. Men att bli ofrivillig styvmamma kändes tungt. Kände mig även då fruktansvärt otillräcklig, yngklig och passade inte in hur mycket jag än försöka att anpassa mig att bli en av grannarna trots min unga ålder.

Jag tappade bort mig själv helt och hållet, hade blivit en person som grät varje dag för jag misstrivdes så fruktansvärt, jag blev lat och oerhört osocial.

Conny blev ju min trygghet i Stockholm, utan honom skulle ju hela min värld rasa samman. Och det gjorde den kvällen vi gjorde slut.

Jag skulle börja jobba i Kista dagen efter men jag orkade verkligen inte detta så jag bokade första bästa flyg hem och blev väl omhändertagen av mamma o syrran som jag kände jag hade glidit ifrån mer o mer.

Alltid känt mig som släktens svarta får. Vann aldrig en tävling i skidor. Gav upp skidåkningen. Mamma o syrran hade ju liksom sitt i Övik och jag kände mig väldigt utanför och ouppmärksammad.

Men efter 1,5 års frihet. Inköp av lägenhet och ett jobb som jag älskar så har jag sakta men säkert landat och är trygg i den jag är. Kommit närmare mamma o syrran och hela släkten för den delen.

Jag är en person som sällan om aldrig skäms för det jag gör. Och enligt många så lyckas jag med det mesta tokigheter. Varför ska man vara som de flesta andra tråkiga, inramade svenskar?

Jag skrattar, skojar och insisterar på att man ska ha roligt här i livet.

Varför ska man söka sig till bråk eller ens ha folk omkring sig som man inte kommer överens med. När det finns människor som älskar en för den man är utan att man behöver låtsas vara någon annan.

Varför ska man ödsla energi på att bråka när man kan skratta o må bra.

Nää jag känner att detta är verkligen den personen jag ville bli.

Jag är väldigt lik min mor och det är jag jävligt glad över.

För en mer positiv, glad och omtyckt person finns inte.

Ett skratt förlänger livet sägs det.

Connys tatuering kommer passande in nu. It´s good to be me

Jag har fan inga direkta problem och därför känner jag att jag fortfarande kan vara den personen som folk kommer till med sina problem, för jag är en bra lyssnare, kommer ibland om det behövs med råd eller så lyssnar man bara, beror ju på situationen. Man kan lita på mig och jag tycker jag är så pass logisk att jag kan komma med råd och dessutom är jag väldigt ärlig.

För mina kompisar gör jag allt!

Och jag har fan världens bästa vänner. De som står mig närmast trots att man inte hörs varje vecka de är riktiga vänner.

Elin Ström som hängt med i över 10 år nu.

Malin Isaksson som oxå hängt med länge länge.

Anna Olsson skidåkargänget, länge nu.

Jeanette Ramnitz, lågstadiet tro ja..

Cherstin Bovington, Gymnasiet men vilken tjej.

Mamma o syrran.

Jaa ni dessa vänner växer inte på träd kan jag lova er.

Fina vänner som bara den på sina olika sätt.

O säg för fan inte att jag glömt nån för då skäms jag fanimej.

Nää faan va underbart med semester nu. Ikväll blire fest med Jeanette.

Nu ha man fått skrivit av sig lite.

Puss på er.